om en kyss

Om en kyss:

En gång var det en man som hette Moses hemma hos oss. Han berättade om den syrisk-ortodoxa kyrkan medan vi åt surströmming tillsammans. Moses hade sagt att jag var välkommen att besöka gudstjänsten så jag tog med mig en sjalett och for dit på Marie Bebådelsedag. Kyrkan fanns i ett gammalt Folkets Hus – tror jag – och där var många människor och jag förstod inte språket men jag knöt sjaletten om huvudet och andades djupt och steg in.

I salen satt männen på vänster sida och kvinnorna på höger. Jag satte mig på kvinnosidan längst bak och kände mig blyg. Det sorlade och rörde sig överallt, kvinnorna småpratade och barnen sprang mellan bänkarna. På podiet stod män i vita fotsida dräkter, en del hade tygstycken draperade över axeln; röda, lila… jag förstod inte språket. De var som skulpturer. De rörde sig. De talade, vandrade över podiet, gick ned i salen. De fyllde funktioner. De vandrade genom salen, genom sorlet och rörelsen. De fyllde luften med rökelse, återvände, stod stilla. Några försvann, andra kom. Ibland en ensam man, ibland unga pojkar – det pågick, allt pågick i timmar. De fyllde salen med sång, med närvaro. De fyllde luften med spåren av vitt, av färger. De fyllde själen med tomhet. Allt bara pågick.

När prästen äntligen kom var han skrudad i guldbrokad som föll i styva veck. Det blev tyst. Han talade, inte länge. Han höjde armarna högt över huvudet. Han hämtade något däruppe, han förde det till sina kinder, till sin mun; en kyss. Han sträckte sig ned mot de närmaste i salen, de reste sig och tog emot kyssen från hans fingertoppar. Tog emot, förde den över kinderna, till munnen – och vidare. Nästa tog emot och förde vidare, kyssen fördes vidare från bänkrad till bänkrad, under tystnad, hela vägen genom salen. Alla delade med sig. Jag satt längst bak och kunde inte språket, jag blev rädd fast varm; jag bävade. Jag såg kyssen komma mot mig som en våg, en dyning. Kvinnorna närmast framför mig reste sig och tog emot. De vände sig mot oss, de sista. Vi såg varandra. Vi delade, alla hade delat nu, alla var omslutna. Jag andades ut; det var avslutat nu.

Vi gick ut ur salen, ut ur kyrkan, var och en till sitt. Och allt fortsatte och pågick.

(2004)

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s