Ich ist kein Naturproduct – keine Natur – kein historisches Wesen – sondern ein artistisches – eine Kunst – ein Kunstwerck.
Novalis

Vad när? och Vem hur? har ingen betydelse för hemuler.
Tove Jansson

***

***

Konstnärliga erfarenheter 1956 – 1987

jag föddes i Stockholm 1956, mina föräldrar talade inte samma språk och visserligen var de båda översättare, bland annat, men det räckte inte, de skildes

erfarenhet: språket är – och är inte färdigt, inte helt klart.

och sedan var det moderna museet där min mamma arbetade, lagret med alla målningar och skulpturer och den där särskilda lukten, och Carlo och Märta och Pontus och Barbro och värdinnorna, och Sonja och Datte och Pär och Björn (men det var senare) och alla var ivriga och uppfyllda och utställningarna tog form i salarna med gula sträva kokosmattor vidsträckta som öknen och konstnärerna byggde och alla människorna kom och gick, och mitt i allt: att en bild kunde öppna sig och jag gick in, att det hände

erfarenhet: konsten är det viktigaste som finns. Konsten är social. Konsten är ensam.

och jag var ensam och duktig tills jag var fjorton och blev jordemogen och började gå egna vägar, och de ledde mig till Södermalm för där fanns Skanstulls gymnasium och där kunde man nu läsa kinesiska, och morgonsolen stod snett över Lilla Blecktornsparken och tände glöd över tegeltaken (under ett av dem fanns en pojke som väntade just på mig) och Cilla stod i skolan och skrev – vänsterhänt – alla kinesiskans tecken på svarta tavlan, alla orden som var bilder som var ord… och den främmande grammatiken böjde tanken i andra rörelser! och förresten hade vi svenska också, med Gyllenbåga som läste lyrik för oss så att modersmålet också öppnade sig uppåt, neråt, inåt, åt alla sidor – och matematikens språk som var en tyst oändlig musik, och hur världen dansade till den vilket på schemat kallades fysik

erfarenhet: världen talar till oss genom många språk. Språk är bilder. Tanken blir själv den form den tar sig.

och jag gick ut skolan och vad skulle jag göra av mina betyg? femmor i allt utom gymnastik och religion, men jag ville inte fortsätta vara duktig idiot – var finns livet? jag följde med den där pojken och gick till sjöss, och där fanns ett liv; jag ritade av det men det var inte mitt, jag gick med teckningarna till Olle Kåks på Gerlesborgsskolan och han sa att jag skulle nog komma in och i två år målade jag modell och ritade modell och aldrig hade jag varit så hungrig när jag jobbade som mässjänta, som då efter tre timmars modellstudier

erfarenhet: det är ett krävande arbete att vara konstnär.

och sedan efter Gerlesborg reste jag till Kina, där drakarna är, och där var allt annorlunda – till och med stjärnorna var andra – och jag lyssnade till Pärlflodens strömmande om natten och bambu som prasslade, kände mig svettvåt och oformlig och insåg att jag bar ett barn, och så kom jag hem och fick jobb på gyn-avdelningen på Huddinge sjukhus, och min väninna arbetade på förlossningen där och väntade också barn, och alla kvinnorna var där med sina hysterektomier och spontanaborter och skrapningar och cerklage – alla modulationer av kvinnokön – och kirurgen med de små händerna som kunde avlägsna en livmoder genom slidöppningen, vi fick se det på video: hur köttet fästes upp som ridå efter ridå öppnar sig och hålls uppe med små stygn tills blicken har trängt ända in och livmodern skärs ut och lyfts bort och ridåerna faller igen – och jag som aldrig känt gemenskap med kvinnor

erfarenhet: könet reser man som kvinna inte ifrån.

och så födde jag barnet och något mycket stort sattes i rörelse men jag tänkte inte låta det hindra mig alls, och mycket riktigt kom jag in på Mejan och allt blev plötsligt förändrat och ändå var det likadant: hela ansvaret var ju ändå mitt – och jag ville allt, verkligen verkligen allt, och målade modell och tecknade modell och allt, men barnet behövde något annat och blev sjuk när jag inte begrep, och då fick jag ju äntligen försöka förstå

erfarenhet: mitt ego är inte det viktigaste som finns. Inte ens för mig.
(fråga: är detta verkligen en konstnärlig erfarenhet?)
(motfråga: och varför inte? jag är konstnär.)

och jag fick hitta balansen på nytt, och så kom det andra barnet och så på nytt, vi börjar om, vi ger inte upp, och jag ville att Marie Louise Ekman skulle bli ny professor på Fredsgatan, och det blev hon, och jag gjorde sista året och ställde ut på elevgalleriet och rummen var utställningens kropp och bilderna var tankar och utställningen var själva tänkandet för jag gjorde den inför allas ögon och det kom finska skolpojkar och svenska mecenater och konstnärer och gatuarbetare och alla möjliga människor och tittade, och många köpte och allt blev sålt.

erfarenhet: nu är jag här. I konsten.

Rummet vi bebor med våra kroppar har tre dimensioner – sex riktningar – tillgängliga för våra yttre sinnen. Den sjunde riktningen är inåt; där finns en annan verklighet. Jaget, en partikel utan massa, oscillerar ögonblickligt mellan den inre och den yttre erfarenheten. Konsten uppstår i nodpunkten; ett gränssnitt, en dubbelspegling.

Här är all tid nu.

***

Hur kan någon fatta ljushastighetens konstans?

Vem? Jag?

Hur kan en rörelse bli bild?

Vad är rörelse? Och ro?

Vad rör mig? Hur?

***

***

Akademiska texter

Konstverket som essä och tänkandets praktiker
[HHW. 2016; magisteruppsats, Centrum för praktisk kunskap vid Södertörns högskola]

***

***

Om varseblivning av kvalitet i gestaltande processer: del 1, en individuell process.
[HHW. 2012; Konstnärliga forskningsprocesser, Konstfack]

***

***

– Ja, vad är målandets objekt..?
[HHW. 2009; Teorier, metoder och praktiker, Konstfack]

***

Andra bilder

snabbt längs ordlösa kända vägar

Rum. Mellanrum

Var är mitt språk, jag behöver det nu!

Vi står i oktober,

Klar november. Så underligt

Tolv grader kallt,