Inledning

Denna uppsats är ett examensarbete i den fristående kursen Teorier, metoder och praktiker (Institutionen för interdisciplinära studier vid Konstfack, Stockholm, hösten 2009). Uppsatsen syftar därmed till att besvara den givna frågan: vilken eller vilka av de i kursen redovisade förståelse- eller tolkningsmodellerna kan bäst tillämpas på ditt eget konstnärliga arbete, och varför?

Puddingens bevis är ätandet; uppsatsens huvuddel är en text i tre parallella (och typografiskt särskilda) lägen, i vilken jag har prövat att tolka mitt eget arbete. Grundtexten, i röd färg, söker ge en beskrivning av en konstnärlig och intellektuell process – en, av oändligt många tänkbara. Kursiverade grå textstycken kommenterar och sätter denna beskrivning i en filosofisk kontext genom korta citat (med referenshänvisning) i högerkant. Okursiverad, grå text inom klamrar ger tolkningsförslag till och reflekterar över den kommenterade processen.

Detta förefaller mig likna en fenomenologisk hållning, i det att texten fokuserar på det område där ett “jag” riktar sitt medvetande mot världen – eller, med fenomenologins termer: där subjektets intentionalitet formar dess vara-i-världen, dess livsvärld eller levda erfarenhet. Textnivåerna “beskrivning”,”filosofisk kontext” samt “tolkning och reflektion” korresponderar med tre grundläggande metoder i den klassiska fenomenologin: det noggranna beskrivandet av en typ av erfarenhet; erfarenhetens tolkande relaterat till relevant kontext; samt analys av formen för detta slags erfarenhet.

Jag väljer därför fenomenologin som tolkningsmodell, bland flera andra möjliga (vilka också kan spåras i texten). I detta är jag väl medveten om att fenomenologin inte är en och enhetlig; den fenomenologiska ansatsen har mottagits, förståtts och utvecklats efter olika förutsättningar på olika håll. Jag stödjer mig här på Stanford Encyclopedia of Philosophy för en allmän, grundläggande karaktäristik av fenomenologin, och i övrigt går mina referenser i första hand via Bengt Kristensson Uggla till Paul Ricœur med flera. Min egen ståndpunkt är (tills vidare) att en fenomenologisk hållning som omfattar hela sinnesmänniskan utgör grunden för begreppsbildning, vilken i sin tur kan öppna för en fri tankeverksamhet; här står jag i tacksam skuld till Pär Ahlbom.

Den tredelade huvudtexten följs av en referensdel med källangivelser. En del av de korta citaten återges där en andra gång, insatta i något fylligare utdrag och/eller på originalspråk. Referensdelen innehåller också en förteckning över andra källor, som (utan att direkt citeras) haft betydelse vid textens tillkomst och som jag hoppas återkomma till i ett fördjupande arbete.

Uppsatsen avslutas med en avledning.

[text:]

Gerlesborgsskolan i Stockholm, 1978 eller 1979: en äldre kvinna står modell på ett podium mellan två värmeelement. Kring henne ett femtontal elever, unga kvinnor och män med stafflier, paletter, färgtuber och penslar, var och en arbetande på sin egen bild. Terpentinlukt. Ett mjölkpaket mellan de frostiga ytter- och innerfönstren.

[textens början tecknar en levd erfarenhet, ett minne, genom en bestämmelse i tid och rum samt benämnandet av företeelser i sinnevärlden och upprättandet av relationer mellan dem]

En av eleverna är jag.

[texten introducerar ett subjekt]

Min duk, tejpad på en masonitskiva, är i ungefärligt halvkroppsformat.
Modellens proportioner i mitt medvetande; en vilande materiell musik.
Mycket tempera i oljefärgen, som kornsnö.

[texten fokuserar här på det erfarande, tolkande och handlande subjektets domän; delvis inom, delvis utanför den egna kroppens gräns]

518. Sokrates till Theaitetos: ”Och om någon tänker, måste han inte tänka något?”
– Th.: ”Jo, nödvändigt.”
Sok.: ”Och om han tänker något, måste det inte vara något verkligt?”
Th.: ”Det tycks så.”
Och den som målar, målar han inte något – och den som målar något, målar något verkligt? – Ja, vad är målandets objekt: människobilden (t. ex.) eller den människa, som bilden föreställer?
(1)

Jag tänker: ”uppmärksamhet, och eftertanke”.
Jag skriver orden i överkanten på modellstudien.
Jag känner mig till freds.

[texten beskriver här subjektets självreflektion i den aktuella situationen, och inskrivandet av dennas uttryck i det konstnärliga uttrycket, samt det känsloläge som innefattar både tanke och handling]

Med vilken rätt förklarar ni världen färdig utan tänkandet? Frambringar inte världen med samma nödvändighet tänkandet i människans huvud som blomman på växten?
(2)

Det som visar sig, visar sig i mellanrummet;
det uppstår
ur den mänskliga sinnesnärvaron i det givna
– språket, världen.

Det uppstår
mellan betingelserna, de inre och de yttre,
och den möjligt självbestämmande tanken

cogito, ergo sum
(3)

det uppstår
då mellanrummet, denna gräns,
faller samman

/är det skönhet/

sammanfaller
med denna ständigt erfarande,
ständigt behövande, ofullkomliga kropp
som är jag, och som är du,
i världen.

Då konstnären på ett egendomligt vis vårdar sig om den erfarenhetsfas i vilken enhet uppnås, skyr han inte ögonblick av motstånd och spänning.
(4)

[texten rör sig nu – på samtliga plan – kring den konstnärliga processens aktualisering av en förspråklig erfarenhet av att vara ett med tillvaron; en erfarenhet mindre pretentiös, mer vardaglig och på samma gång både djupare och högre än vad som låter sig inringas i ord.]

Vad visar sig? Säg det.
Ja: säg det!

I motsats till den person vars ändamål är estetiskt, är vetenskapsmannen intresserad av problem, av situationer i vilka spänningen mellan det observerade och det tänkta
är markerad.
(5)

[texten stannar här inför en ny och väsensskild situation, komplementär i förhållande till den föregående; den mänskliga tankens – logos-medvetandets – potential att begagna sig av uppfattade dualiteter, skillnader, för att förnya sig själv]

Frihetens möjlighet:
ur erfarandet, handlingen, sinnesnärvaron
uppstår det
som i eftertanke, reflektion, kan omtolkas; omvandlas
till en fråga inför världen.

[texten uppvisar här dels en intentionalitet – det kroppsliga livets möjliga riktning mot frihet – och dels, implicit, ett etiskt ställningstagande, då det låter den intellektuella processen leda inte till ett påstående utan till en fråga; frågandet förutsätter att subjektet frivilligt avstår sin nyvunna, självinneslutande autonomi och åter öppnar sig, gör sig beroende, i ett slags rörelse från första till andra person]

Därom man icke kan tala, måste man tiga.
(6)

Lyssna.

***

Källor, citathänvisningar

(1)
Ludwig Wittgenstein, Filosofiska undersökningar, sidan 163; Thales, Stockholm (1978/1992); översättning Anders Wedberg (det citerade stycket inleds i sin tur med ett citat från Platon).

(2)
“Med andra ord: under det att jag tänker ser jag inte på mitt tänkande, som jag själv frambringar, utan på tänkandets objekt, som jag inte frambringar.
[…]
Den bild tänkaren skisserar av världens företeelser gäller inte som något som hör till tingen utan som något som bara existerar i människans huvud; världen är färdig också utan denna bild. Världen är färdig i fråga om alla sina substanser och krafter; och av denna färdiga värld skisserar människan en bild. Man måste bara fråga dem som tänker så: Med vilken rätt förklarar ni världen färdig utan tänkandet? Frambringar inte världen med samma nödvändighet tänkandet i människans huvud som blomman på växten?”

Rudolf Steiner (1893, 1918), Frihetens filosofi, sidorna 38 och 80; Antroposofiska bokförlaget, Stockholm, (1963); översättning Lisbet Juel

(3)
Latinisering av “je pense, donc je suis”, René Descartes (1647), Méditations métaphysiques; Presses Universitaires de France, Paris; här citerad via Bengt Kristensson Uggla, Kommunikation på bristningsgränsen. En studie i Paul Ricœurs projekt, sidan 48; Brutus Östlings Bokförlag Symposion, Stockholm/Stehag (1999)

(4) och (5)
“The rhythm of loss of integration with environment and recovery of union not only persists in man but becomes conscious with him; its conditions are material out of which he forms purposes […] Since the artist cares in a peculiar way for the phase of experience in which union is achieved, he does not shun moments of resistance and tension. He rather cultivates them, not for their own sake but because of their potentialities, bringing to living consciousness an experience that is unified and total. In contrast with the person whose purpose is esthetic, the scientific man is interested in problems, in situations wherein tension between the matter of observation and of thought is marked. Of course he cares for their resolution. But he does not rest in it; the difference between the esthetic and the intellectual is thus one of the place where emphasis falls in the constant rhythm that marks the interaction of the live creature with his surroundings.”

John Dewey, Art as Experience, sidan 15; Minton, Balch & Company, New York (1934); översättning av två kortare avsnitt ovan HHW.

(6)
”6.54 Mina satser förklarar genom att den, som förstår mig, till slut inser dem vara nonsens, när han stigit ut genom dem – på dem – bortom dem. (Han måste så att säga kasta bort stegen, sedan han klättrat upp på den.) Han måste övervinna dessa satser, då ser han världen riktigt.

7 Vad man inte kan tala om, därom måste man tiga.”

Ludwig Wittgenstein, Logisch-Philosophische Abhandlung; Wilhelm Ostwald, Annalen der Naturphilosophie 14 (1921); publicerad som Tractatus Logico-Philosophicus på tyska parallellt med engelsk översättning av C. K. Ogden; Kegan Paul, London (1922)

***

Andra källor

Martin Buber, Ich und Du; Lambert Schneider, Heidelberg (elfte utgåvan, 1983)

Roman Jakobson, Poetik och lingvistik, Stockholm (1974); utdrag i kurskompendium

Platon, Staten; Atlantis, Stockholm (2003); översättning Jan Stolpe

Platon, Gästabudet (i Om kärleken och döden); Studentlitteratur, Lund (1993); översättning Jan Stolpe

Platon, Timaios (i Samlade skrifter vol. 4); Doxa, Lund (1984); översättning Claes Lindskog

Stanford Encyclopedia of Philosophy, [elektronisk]; tillgänglig http://plato.stanford.edu/entries/phenomenology särskilt avsnittet 2. The Discipline of Phenomenology (2009)

Leo Steinberg, The Sexuality of Christ in Renaissance Art and in Modern Oblivion; The University of Chicago Press, Chicago/London (1983, 1996)

Caroline Walker Bynum, The Female Body and Religious Practice in the Later Middle Ages; publicerad i Feher, Naddaff, Tazi (red.), Fragments for a History of the Human Body (Part 1); Zone, New York (1989); i kurskompendium

Bortom de litterära källorna har jag hämtat mycket från Pär Ahlboms konstnärliga och intellektuella flöde.

***

Avledning

Möjligen har denna uppsats förmått visa någon likhet mellan en konstnärlig och intellektuell process (å den ena sidan) och en fenomenologisk ansats (å den andra). Och möjligen skulle existensen av en sådan korrespondens i sin tur kunna bana vägen för förståelse.
Nu kan det – med fog – invändas, att om det ”konstnärliga arbete” som nämns i examinationsfrågan syftar på ett konstnärligt œuvre snarare än på en process, så utgör fenomenologin fördenskull inte självklart en fungerande tolkningsmodell för detta œuvre; konstverket är inte utan vidare identiskt eller likformigt med den konstnärliga processen. Det innebär naturligtvis att uppsatsens svar siktar vid sidan om frågeställningen; invändningens giltighet medför uppsatsens ogiltighet. Mot detta har jag inget försvar.

Om inte detta: att liksom ett virus, en alien, förmår konsten mutera och anpassa sig i varje omgivning, och i sin tur förändra denna. Konstverket är då bara spåret av något som försiggått; ett spår som kanske låter sig tydas till mening, med risk för kontamination.

Jag har inga särskilda anspråk på att just mina konstverk skall bli tolkade. Om läsaren till äventyrs har berörts i sitt eget konstnärliga och intellektuella vara är jag tillfreds, och tacksam.

Vårdinge, 31 december 2009
Helena Hildur W.

Hör.

 

Text som .pdf: Ja, vad är målandets objekt?