Klar november. Så underligt –

en morgon utan färger!

Två fingrar över synranden

står solen, lyser mig rätt

i pannan.

Frosten tecknar varje ting i silver,

varje gruskorn står i fronten av sin egen skugga,

varje strå. Skarp är själva luften.

***

Störst under himmelen är bergets skugga,

i den går vi förlorade. Där

reser tallar sina stammar

högt, och lika djupt

i dikesvattnets spegling –

himmelsblå. Skuggan

återfinner färgerna, och återger:

ockror, terra (bränd och obränd), umbra,

cyprisk umbra,

något krapplack och smaragdgrönt,

ljust och mörkt neapelgult

har den använt, tror jag.
***

Björken vit som klädd i siden.
***

Går jag upp i skuggan, till dess rand

där höjden vilar

möter silverljuset där, och frostens främlingsland,

förvandlat! titta,

se:
***

hur döda gräset mjuknar, och bär fram i ljuset

irisskärvor, utan tal.

Hur silvret smälter

till guld! Det är det hela.
***

Fly,

min vän

 

(1997)