Vi står i oktober,
en domkyrka.
Kupolen dold av moln:
månen har passerat solen, osynligt,
nu går hon lika osynligt i ny igen.
***
Osynligt sker mycket,
men under fötterna är marken grön.
De betande kornas näringslära är brun och vit
och deras kamrat hästen är beredd;
sätter sig sökande i rörelse.
Vipflocken fälls ut på åkern,
löses upp i vinden. Ropande,
prövande flykten
– så som en röst sjunger upp sig.
Lövträden lämnar sina blad,
bygger rörligt alltmer genomsynliga absider.
Avstår egenljusets sken.
***
Vi är många här,
också rosor som knoppas och doftar,
grus, en barnslig klöverblomma
med sitt bladsigill.
Vems hymner övar motorvägen?
Svaret är inte klart.
***
Kanske kom jag inte fram till kommunionen,
men jag är ändå här.
***
Blind målare kallad.
(1997)