Vi står i oktober,

en domkyrka.

Kupolen dold av moln:

månen har passerat solen, osynligt,

nu går hon lika osynligt i ny igen.
***

Osynligt sker mycket,

men under fötterna är marken grön.

De betande kornas näringslära är brun och vit

och deras kamrat hästen är beredd;

sätter sig sökande i rörelse.

Vipflocken fälls ut på åkern,

löses upp i vinden. Ropande,

prövande flykten

– så som en röst sjunger upp sig.

Lövträden lämnar sina blad,

bygger rörligt alltmer genomsynliga absider.

Avstår egenljusets sken.
***

Vi är många här,

också rosor som knoppas och doftar,

grus, en barnslig klöverblomma

med sitt bladsigill.

Vems hymner övar motorvägen?

Svaret är inte klart.
***

Kanske kom jag inte fram till kommunionen,

men jag är ändå här.

***

Blind målare kallad.

 

(1997)