(Examinationsuppgift; magisterprogram i praktisk kunskap, delkurs Människosyn vt 2014)

1. En situation.

Matsalsborden är undanställda och de uppemot trettio stolarna bildar en vid ring. De flesta av oss sitter redan på plats och kaffevagnen rullas bort. Någon lutar sig mot sin granne och talar med låg röst, en annan börjar skriva på en laptop. En ung man reser sig hastigt och går över den öppna golvytan – stannar lika plötsligt, gungande på tårna med blicken långt i fjärran. Stämningen är lugn och öppen, långsamt samlar sig uppmärksamheten in mot det gemensamma. Någon gnisslar tänder med ett skarpt genomträngande ljud. En äldre man tar till orda, och säger att det är dags att avsluta kursen för den här gången; är det någon som har synpunkter eller frågor att dela med sig av? Min stolsgranne knäpper oupphörligt med fingrarna och tittar upp mot taket. Ingen säger något på en stund, men tangentborden klickar nu från två eller tre laptopar och flera i kretsen lutar sig parvis över inplastade vita kort med bokstäver och symboler på. Kommunikation pågår.

Inre och yttre rum.
Genom fönstret ser jag den röda enplanslängan på andra sidan gräsmattan. Den tycks i sin tur betrakta oss tillbaka, genom sin rad av kvadratiska fönster som fördelar det sparsamma vinterljuset i samlingsrummet där vi nyss arbetade. Innanför vart och ett av dem står ett uppfällbart bord, och på borden ligger kursdeltagarnas målningar nu på tork. Jag återkallar den förra timmen i minnet: dess koreografiska mönster av koncentration och störningar i rummet; akvarellpapperens matta vita ytor som förvandlas – långsamt, snabbt – av sammansatta skeenden mellan tanke, vilja, känsla, hand och flytande färg; komplexa lärandeprocesser. Fönster som öppnas mot andra, inre världar.

Att leva som icke-talande.
Kommunikation pågår, trots allt. Det är ingen självklarhet; ungefär hälften av oss härinne, fjorton personer, lever med neurofysiologiska störningar som leder till att talförmågan satts ur spel. Mycket förenklat kan deras svårighet beskrivas som att förbindelsen mellan sinnesförnimmelser och tankeförmåga är störd eller bruten. Inte bara talet drabbas: stereotypa rörelsemönster, tics, fysisk okänslighet och oförmåga att kontrollera kroppsfunktioner kan också höra till bilden. Störningen skiljer ut personens beteende från det socialt funktionella och accepterade, och skapar ett existentiellt främlingskap parat med djupt beroende av omgivningen. Som livssituation medför det extrem utsatthet – jag har aldrig glömt min mors berättelse om barndomens ljusa somrar i 1930-talets Bergslagen; den avrundades med orden: ”…och i varje by fanns det ju en lagård med en dåre som satt i en kätte.” I dagens Sverige har mycket förändrats till det bättre. Ändå har dessa fjorton människor till stor del levt sina liv utanför de sociala rum som vi andra tar för givna: skola, arbetsplats, föreningar, bibliotek, konsertlokaler, teatrar och muséer. Och jag undrar igen: hur skulle jag förstå världen i deras ställe?
Vem vore jag, om jag som kropp vore skild ifrån mig själv som medvetande? Om jag livet igenom hade definierats av det som mina medmänniskor inte ser hos mig; som en icke-vetande, icke-kommunicerbar, obegriplig varelse – en icke-person?

Om FC-gruppen och faciliterad kommunikation.
Kursen pågår i tre dagar, och de tjugosex deltagarna kommer från olika platser i Sverige och Norge. De flesta bor, alternativt arbetar på, boendeinstitutioner. Min funktion är att två gånger under kursdagarna förbereda, leda och dokumentera en timmes akvarellmålning. Utöver det brukar jag numera delta i det påföljande samtalet under ytterligare någon timme. Kurstillfällena återkommer två till fyra gånger om året, och har gjort så under flera år (om än med ett par långa avbrott). Några av deltagarna har varit med sedan början. Hela kursen baseras på användandet av FC, eller faciliterad kommunikation – en metod, som går ut på att den icke-talande (‘skrivaren’) med fysisk hjälp av en assistent (‘stödjaren’) formar ord genom att peka på en bokstavstavla eller skriva på ett tangentbord. Det skrivna kan antingen läsas tyst direkt av mottagaren, eller läsas upp högt av ‘stödjaren’, som därmed lånar sin röst åt ‘skrivaren’. Användandet av faciliterad kommunikation innebär ett gemensamt övande i en komplex psykisk och fysisk relation.
Metoden är kontroversiell både i Sverige och internationellt; det svenska Autism- & Aspergerförbundets ståndpunkt är att FC är ”en osäker och obekräftad metod”.¹  Förbundet avråder från användandet med hänvisning till kritiska studier som pekar på att det skrivna i realiteten är överföringar av ‘stödjarens’ vilja, snarare än ‘skrivarens’ eget uttryck. Socialstyrelsens bedömning är tills vidare att ”andra mer tillförlitliga kommunikationsmetoder är att föredra”².
Själv behärskar jag inte FC-tekniken. Jag kan inte bedöma kritikens allmänna giltighet, men inser att det finns en stor och oavvislig risk för misstag och förvrängningar. Eftersom min närvaro under kursen är så begränsad, vet jag inte heller särskilt mycket om hur ‘stödjarna’ här förhåller sig till problematiken. Det jag själv upplever, är framför allt ‘skrivarnas’ starka vilja att delta konstruktivt i ett socialt sammanhang trots de uppenbara svårigheterna.

2. Att få syn på människan genom språket; Mechthild av Magdeburg, Friedrich Nietzsche och Ludwig Wittgenstein.

Ett fönster vetter åt två håll. Det kan spegla ljuset, och släppa igenom det – i båda riktningarna. På liknande sätt kan människans tanke reflektera och reflekteras genom hennes språk, som också vetter såväl inåt som utåt.
Det svenska ordet ‘språk’ är besläktat med det medeltida tyska sprake eller Sprache, med betydelsen ‘tal’, ‘samtal’. Kanske finns dess ursprung i en rot som är gemensam med det ljudhärmande ‘spraka’.³ Etymologin antyder att språket, historiskt sett, identifierats med talförmågan.
Jag tänker: synen på språket är en människosyn.

Om sanning, makt och språkets källor.
För den fortsatta diskussionen väljer jag först två textfragment, som uttrycker tankar om språkets ursprung. De gör anspråk på att formulera sanningar om språket – och därmed människan, eller kanske rentav mänskligheten – men de prövar sin sanning mot skilda instanser. Den första texten har författats av den kristna mystikern Mechthild av Magdeburg, och återfinns i hennes skriftsamling Gudomens flytande ljus:

“Då uppenbarade sig gud omedelbart för min sorgsna själ och bar boken beskyddande och sa:
Min älskade, sörj inte så mycket,
sanningen kan ingen bränna.
Den som vill ta boken ur min hand, måste vara starkare än jag.
Denna bok är trefaldig och betecknar endast mig.
Pergamentet som omgärdas av en ring, är en bild av min rena, vita, rättrådiga mänsklighet,
som dog för dig.
Orden betyder min underbara gudomlighet.
De flyter ständigt in i din själ från min gudomliga mun.
Ordens klang förklarar min levande gud och avslöjar med honom den riktiga sanningen.
Se nu hur ur alla dessa ord, de ryktbart förkunnar min hemlighet.
Du ska inte ha några tvivel.”⁴

Det andra fragmentet är ett kort utdrag ur filosofen Friedrich Nietzsches stridsskrift Till moralens genealogi:

“Förnämhetens och distansens patos, det vill säga den varaktiga och dominerande grund- och totalkänslan hos en högre härskande art i förhållande till en lägre art, till ett ”därnere” – det är ursprunget till motsatsen ”god” och ”dålig”. (De härskandes rätt att ge namn går så långt att man kunde tillåta sig att uppfatta själva språkets ursprung som en manifestation av makt från de härskandes sida: de säger ”det här är det eller det”, de förseglar varje ting, varje händelse med ett ljud och tar det därigenom så att säga i besittning.)”⁵

Om Mechthild av Magdeburg och ”Gudomens flytande ljus”.
Mechthild av Magdeburg verkade i 1200-talets Tyskland, i ett samhälle där värdslig och andlig makt till stor del smält samman. Hon anslöt sig till beguinerna, en kvinnlig kristen lekmannaorden som uppkommit utanför kyrkans hierarkiska och patriarkala strukturer. Mechthilds skrifter uttrycker en sinnlig och förinnerligad förståelse av gud – för henne omedelbart uppenbarad som kärlek, kraft och liv. I det citerade stycket talar ett ensamt stående textsubjekt, som mottar en världsöverskridande – transcendent – sanning, förmedlad i ord och syner. Den mening eller auktoritet textjaget manifesterar har inte givits henne av människor, utan av den inre röst som hon själv identifierar som gudomlig; på så vis kan hon skapa ett starkt uppfordrande tilltal utan att stödja sig på något samhälleligt mandat. Sanningen ges evig beständighet och fasthet genom bilden av guds bok – samtidigt som de mottagna orden betecknas som flytande, lysande och klingande. Redan genom att finnas till, utgör textens subjektiva röst och integrerade gudsbild en upprorisk handling, och i den mån Mechthilds person sammanfaller med textjaget blir hon också direkt ansvarig för dess maktkritik. Hon riskerade följdriktigt att anklagas och dömas som kättare. Mot slutet av sitt liv sökte hon (och fick) skydd inom ett nunnekloster tillhörigt cistercienserorden.⁶

Om Friedrich Nietzsche och ”Till moralens genealogi”.
Friedrich Nietzsche levde sexhundra år senare i en sydligare tysk-italiensk kultursfär. Vid 1800-talets mitt hade det vetenskapliga tänkandet gott och väl hunnit forma en självständig tradition vid sidan av religionen, och etablera sig som samhällelig institution. I sin egenskap av filolog (med nio år som professor bakom sig) kan Nietzsche följaktligen göra anspråk på att ha nyckeln till det objektivt giltiga, utan att ens behöva nämna begreppet sanning. I det citerade stycket förklaras språket som en helt inomvärldslig – immanent – skapelse, en manifestation av härskarmänniskans egenmakt. I den fortsatta texten motiveras detta via en etymologisk associationskedja kring ord som ”god”, ”ädel” och ”förnäm”.⁷ Men genom att Nietzsche kastar om tidspilen och tilldelar sina historiska hypoteser en normerande (alltså framtidsformande) funktion, förvandlar han dem också till transcendent värde.⁸ År 1887, då texten skrivs, har han de facto bränt broarna till den akademiska värld han tillhört. Ändå ser han sig som legitim upprätthållare av dess auktoritet, och menar sig också visa vägen för framtida forskning genom att peka ut ”värdenas rangordning” som filosofins och vetenskapens stora olösta uppgift.⁹ Hans marginaliserade ställning och återkommande tillstånd av kroppslig och mental ohälsa förde honom två år senare till ett akut sammanbrott, som kom att tysta honom som författare fram till hans död år 1900.

Skillnader och likheter i texterna.
Skribenterna Mechthild och Nietzsche förenas både av sin vilja att uppenbara betydelsefulla sanningar, och av tilltron till språkhandlingens inneboende kraft – även om bestämningarna skiljer sig. För Mechthild är sanningens källa liktydig med den oupphörliga närvaron av en älskande, levande gud, uttryckt som en själsligt och språkligt överflödande rörelse utåt. Nietzsche, däremot, kommer slutligen att återföra allt sanningssökande till en primär, (över)mänsklig ”vilja till makt”.¹⁰ Mellan Nietzsches personliga sårbarhet och isolering å ena sidan, och hans kompromisslösa, kompensatoriska visioner av ett skapande utan sociala begränsningar å den andra, uppstår en obalans som fortfarande inte utjämnats; som läsare upplever jag ännu ett drygt sekel senare ett slags starkt undertryck i hans text, ett sug inåt mot avgrunden.
När jag läser vidare, finner jag ännu gemensam nämnare för de två skribenterna i den centrala roll de tilldelar pronomenet ”jag” (hos Nietzsche ibland utvidgat till ”vi”). När tilltalsordet ”du” (eller artighetsformen ”ni”) förekommer, riktas det i bägge fallen mot textjagets huvudperson från en dialogpartner inskriven i texten. Som läsare försätts jag därmed på åskådarplats, liksom framför en scen eller filmduk. Fram ur texterna träder en dubbelexponerad bild av jaget som bärare av ett transcendent och absolut inre uppdrag; en autonom¹¹ människa med en tydlig mission i världen. En fixeringsbild där jag ömsevis urskiljer integriteten, ömsevis hänsynslösheten.

Ludwig Wittgenstein: en tredje aspekt.
Hur annorlunda med Ludwig Wittgenstein! Den österrikisk-brittiske filosofen – som levde mellan 1889 och 1951 – befattade sig livet igenom med förhållandet mellan språk, värld och tanke. Hans sena verk Filosofiska undersökningar och Anmärkningar om färger består av noteringar och kommentarer, någon gång kompletterade med teckningar, sammanställda och publicerade först efter författarens död. Här möter jag ett annat slags människosyn. Flödet, eller suget, hos den autonoma människan har försvunnit bortom horisonten; atmosfären är nykter, torr och liksom kristallin. Kvar finns själva språkakten, vänd mot en sinnlig och social erfarenhetsvärld, och vidgad så att den omfattar också andra uttryckssätt än orden.

“329. När jag tänker i språket, så föresvävar mig inte ‘betydelser’ vid sidan om det språkliga uttrycket; utan språket självt är tänkandets medium.”¹²

“523. ‘Bilden säger mig sig själv’ – skulle jag vilja säga. Dvs.: att den säger mig något, ligger i dess egen struktur, i dess former och färger. (Vad skulle det betyda om man sade ‘Det musikaliska temat säger mig sig självt’?)”¹³

“527. Förståelsen av en sats i språket är mycket mer besläktad än man tror med förståelsen av ett tema i musiken. Jag menar så här: förståelsen av den språkliga satsen ligger närmare än man tänker det man vanligen kallar förståelsen av det musikaliska temat. Varför skall styrkan och tempot röra sig just längs denna linje? Man ville säga: ‘Eftersom jag vet, vad det hela innebär.’ Men vad innebär det? Jag kunde inte säga det. Som ‘förklaring’ kunde jag jämföra det med något annat, som har samma rytm (jag menar, samma linje). (Man säger: ‘Ser du inte, det är som om man gjorde en slutledning’ eller: ‘Det är liksom en parentes’, etc. Hur rättfärdigar man sådana jämförelser? – Här finns det mycket olikartade rättfärdiganden.)”¹⁴
De kortfattade noterna framställer hundratals olika tänkbara situationer, för att mot deras konkreta avgränsningar pröva den språkliga ansatsens möjliga utfall och deras följder. Wittgenstein skriver ömsevis genom ett ”jag”, ett ”man”, en ”någon” eller ett ”vi”, och vänder sig ofta utåt till ett ”du” – som kan vara jag, men lika gärna författaren själv, i egenskap av läsare. Texterna fylls av småskaliga förflyttningar, men samlar sig aldrig till en rörelse mot något övergripande mål. Tvärtom tycks syftet vara att ständigt hejda läsningen genom att erbjuda ännu ett perspektiv på mitt eget läge i världen; transcendensen har splittrats i ett oändligt antal virtuella punkter, som var och en liksom öppnar sig inåt. Samtidigt är varje punkt inbäddad i ett helt inomvärldsligt tilltal (som varken saknar respekt, humor eller en ton av otålighet). Wittgensteins egen benämning på språket som immanent fenomen är sprachspiel, vilket på svenska brukar översättas som ”språkspel”. Det är kanske den enda rimliga översättningen, men den tyska dubbelbetydelsen av spiel som både ”spel” och ”lek” går förlorad. Också Wittgenstein visar mig en människa som blir till genom sitt språk – men språkets mening eller användbarhet (snarare än dess sanning) uppstår, prövas och omprövas människor emellan. Vi leker våra språkspel; reglerna finns på spelplanerna och lekplatserna.

“302. Vore det riktigt att säga att våra begrepp reflekterar vårt liv?
De står mitt i det.

303. Vårt språks regelbundenhet genomtränger vårt liv.”¹⁵

3. Tillbaka till FC-gruppen; sanning och makt, lek och ansvar.

Genom texter av Mechthild av Magdeburg, Friedrich Nietzsche och Ludwig Wittgenstein har jag försökt få syn på människan som språklig varelse. Tre nyckelbegrepp fälls ut ur min läsning: sanning, makt och lek. Med dem återvänder jag till FC-gruppen, och sitter nu – i tanken – åter på plats i kretsen av kursdeltagare en sen eftermiddag i februari.

Att tala om färger.
Två och två genomför ‘skrivare’ och ‘stödjare’ den sammansatta kommunikationsprocess som utmynnar i en förmedling av upplevelser och reflektioner kring målandet. Jag lyssnar. Utan att egentligen veta vad som försiggår i deras parvisa samspel, kan jag som målare relatera till det utsagda på ett sätt som jag annars sällan gör i samtal med icke-professionella. De vanliga frågorna om avbildandets tekniker och konsthistoriska referenser lyser med sin frånvaro. Utsagorna rör istället umgänget med färg som inre och yttre fenomen, och de känslor som är omedelbart förbundna med detta kunskapande. Uppmärksamheten koncentreras på övergången mellan medvetande och sinnevärld; just den förbindelse som är bruten för de icke-talande.
Färgfenomenet är en gränsöverskridande erfarenhet också i en annan mening, på samma gång individuell och delad. Färgupplevelsen är personlig, då den uppstår genom seendets fysiologiska process. Ändå går det att tala om färgvärlden som något objektivt, något som åtminstone alla seende kan relatera till. Redan de grundläggande begreppen ‘mörker’ och ‘ljus’ väcker tydliga känslor och föreställningar – och även om dessa skiljer sig mellan olika människor, så tycks de inte skilja sig på ett helt slumpartat vis. Detsamma gäller upplevelsen av olika färger. Om någon påpekar att färgerna svart och rött har stora likheter, är detta inte ett påstående om ljusets våglängder (vilken våglängd har svart?), inte heller om att den som i dagsljus ska välja mellan olika färgprover kunde missta sig på svart och rött. Det handlar om att det röda och det svarta som färgupplevelse kan ha en liknande verkan, att de exempelvis i en målning kan fungera på liknande sätt.
Spontant upplever jag samtalet i FC-gruppen som konstnärligt relevant, och ibland starkt berörande.

Kommunikation som kärlekshandling.
I detta samtal, som rör sig om färger och om målandet som skapande process, erfar jag nu också en transcendent dimension. Vi talar faktiskt om färgupplevelsen på ett sätt som liknar Mechthilds förhållande till “gud”; färgerna tycks bära med sig budskap som är större än det enskilda medvetandet, i ett tilltal som berör och omfattar oss alla. I försöken att tolka dessa transcendenta upplevelser aktiveras starkt personliga erfarenheter, och utsagorna blir samtidigt till vittnesmål om inre livsvärldar. Den gemensamma kommunikationsakten, sammansatt av flera mödosamma mindre, tycks med nödvändighet buren av mod och kärlek. Den beledsagas också av en känsla av djupt meningsskapande, besläktad med tro; det liknar – eller är – en form av kommunion. Jag påminns om den sista strofen i Mechthilds text: ”Du ska inte ha några tvivel.”
Men om jag ändå tvivlar – hur blir det då?

Kommunikation som övergrepp.
Jag prövar att betrakta samma situation med något av den skepsis som Socialstyrelsen och Autism- & Aspergerförbundet uttrycker. Samtalets innehåll blir då sekundärt; liksom Nietzsche fokuserar jag istället på dess förutsättningar, och förstår ”driften till sanning” som en funktion av ”viljan till makt”.¹⁶
Uppenbarligen är maktförhållandet mellan “skrivare” och “stödjare” starkt assymmetriskt, vilket också öppnar för att det skrivna och utsagda inte är “skrivarnas” autentiska uttryck, utan snarare speglar “stödjarnas” förväntningar, önskningar och behov;”abuse of power comes as no surprise”.¹⁷ Jag urskiljer flera slag av förvrängningar som kan uppstå i kommunikationsprocessen; till att börja med bestäms förutsättningarna av “stödjaren”, som också har stora möjligheter att påverka själva skrivandet och uppläsandet. “Skrivaren” – å sin sida – kan genom sitt beroende drivas av en vilja att gå “stödjaren” till mötes. För bägge parter gäller, att förvrängningsmomenten kan vara såväl medvetna som omedvetna. Och jag påminner mig, att även den maktutövning som motiveras av uttalad välvilja kan innebära svåra övergrepp på en persons integritet och värdighet.
Med ordet “stödjare” har jag hittills syftat på de personer som faktiskt utför faciliteringen. Men indirekt gäller det även de individer och instanser som är ansvariga för, bejakar och bidrar till användandet av FC-metoden i detta sammanhang – och därmed också mig själv.

Sanning, makt – och ansvar.
Mitt perspektivbyte synliggör två motsatta tolkningar av samma samtalssituation. Från det ena hållet urskiljer jag sanningens befriande makt, och från det andra maktens förvrängda sanning. Hur kan jag bilda mig ett riktigt omdöme? Jag är själv delaktig i det som pågår, och min reflektionsprocess ställer mig till ansvar.
I tanken förflyttar jag mig till målarrummet, går runt och ser på målningarna. De flesta av ‘skrivarna’ har lagt in stor koncentration i målandet, några även utan faciliterat stöd. Någon har istället avstått från att delta – det finns inget tvång. Uttrycken är personliga; även om jag inte sett målningens tillkomst, vet jag för det mesta direkt vem som har gjort den. När det gäller de “skrivare” som jag lärt känna över tid, kan jag se såväl kontinuitet som förändringar – det gäller både arbetet och personerna själva. “Skrivarnas” egna handlingsinitiativ fogar sig till tolkningsbara mönster. Den aggressiva eller självdestruktiva stämning, som i början omgav en och annan av dem, har klingat av. Deras ibland oberäkneliga rörelser känns numera inte hotfulla, och jag upplever att vi ömsesidigt vilar tryggare i en inre och yttre acceptans. Till det kommer, att målningarnas personliga uttryck i huvudsak är oberoende av vilken “stödjare” som för tillfället hjälper till att föra penseln. Jag vill därför tro på FC-metodens möjligheter – om än med kritiskt sinne. (När allt kommer omkring, formas även min egen kommunikation ur situationen; mina fönster öppnar sig, bildligt talat, från olika rum ut mot helt skilda landskap. Men i denna jämförelse framstår också “skrivarnas” fåtaliga kontaktytor som en allvarlig svaghet i den faciliterade kommunikationen.)

Språk, lek och frihet.
Jag dröjer mig kvar ännu en stund i målarrummet, där varje bild – med Wittgensteins ord – oupphörligt ”säger mig sig själv”.¹⁸ Ja, målandet är för mig en språkhandling. Och nu märker jag att denna, till skillnad från samtalet nyss, inte låter sig förstås utifrån; när jag betraktar en målning, blir jag i någon mening delaktig i dess språkakt. (Om delaktigheten skulle utebli, uteblir också förståelsen, och bilden förblir stum.) Wittgenstein igen: ”Språket självt är tänkandets medium.”¹⁹ Jag vill jämföra bilden med en tanke, ett förslag (av oändligt många tänkbara) på hur världen kan vara… och om tanken inte är begränsad till det verbala språket, skulle väl denna jämförelse kunna rättfärdigas. I en intervju i Språktidningen pekar Peter Gärdenfors, professor i kognitionsvetenskap vid Lunds universitet, på möjligheten att man faktiskt kan tänka abstrakt även ”utan språk” (vilket jag här förstår som ‘icke-verbalt’). ”Tänk på en kompositör som skapar hela sin symfoni i huvudet. Fast att tänka musik är relativt oberoende av språk, säger Peter Gärdenfors. Jag är faktiskt osäker på om språket är helt nödvändigt för tanken. Men jag inser att vi klarar av vissa saker bättre om vi har ett språk.”²⁰
Tanken – förslaget – liknar leken: den öppnar ett rum av frihet, strax intill det pågående nuet.

Fönsteröppningar.
Jag ser en rymd av lysande gula, rosa och röda nyanser med en grön skugga.
Jag ser ett tätt galler av omväxlande ljusa och mörka färger.
Jag ser en monokrom brunaktig målning, som verkar glöda inifrån.
Jag ser en stor, mörkt blå fläck vars täthet liksom suger åt sig allt ljus.
Varje bild öppnar sig, liksom Wittgensteins språkliga situationer, inåt mot en oändlighet av tolkningar. Om jag jämför bilden med en tanke, vill jag rättfärdiga det med friheten som uppstår i detta öppnande; det vidgade livet.

I reflektionen ligger – tror jag – det kroppsliga livets möjliga riktning mot frihet.

Helena Hildur W.
juni 2014

Litteratur

Azar, Michael: ”Den dionysiska (över)människan”, i Ekenstam/Johansson (red.) Människobilder. Tio idéhistoriska studier; Gidlunds förlag (utgivningsort saknas, 2007)

Bornemark, Jonna: Kunskapens gräns, gränsens vetande. En fenomenologisk studie av transcendens och kroppslighet; Södertörn Philosophical Studies 6, Södertörns högskola (Huddinge 2009)

Nietzsche, Friedrich: Bortom gott och ont/Till moralens genealogi. Samlade skrifter band 7, övers. Peter Handberg; Brutus Östlings förlag Symposion (Stockholm/Stehag 2002)

Wessén, Elias: Kortfattad etymologisk ordbok. Våra ord, deras uttal och ursprung, Norstedts (Stockholm 1960)

Wittgenstein, Ludwig: Filosofiska undersökningar, övers. Anders Wedberg; Thales förlag, andra tryckningen (Stockholm 1996)

Wittgenstein, Ludwig: Anteckningar om färger, övers. Daniel Birnbaum; Thales förlag (Stockholm 1996)

Otryckt material

Mechthild av Magdeburg: Gudomens flytande ljus, övers. Jonna Bornemark (i kompendium, Centrum för praktisk kunskap vid Södertörns högskola 2014)

Föreläsningar med Jonna Bornemark, Centrum för praktisk kunskap vid Södertörns högskola;

2014-04-16, ”Kristendom och ateism”, samt

2014-05-15, ”Språk, makt och välfärdssamhället”

Hemsidor

Autism- & Aspergerförbundet: ”Avråder från FC”,
http://www.autism.se/content1.asp?nodeid=86872 (tillgänglig 2014-06-06)

Socialstyrelsen: ”Tillförlitlighet i faciliterad kommunikation vid autism – en systematisk kartläggning”,
http://www.socialstyrelsen.se/publikationer2014/2014-1-21 (tillgänglig 2014-06-06)

Intervju med Peter Gärdenfors, i Joanna Rose, ”Språkets makt över tanken”, Språktidningen, maj 2013,
http://spraktidningen.se/artiklar/2013/04/sprakets-makt-over-tanken (tillgänglig 2014-06-10)

Noter